Det är onsdag, sommarvärmen är påtaglig och jag sitter och läser en guide till hur man tjänar snabba pengar i Animal Crossing New Leaf. Guiden lär mig inget nytt. Som väntat är jag helt fast i spelet och varje riktig dag börjar men en spelsession i min virtuella stad. Animal Crossing är inte allt jag spelar i sommar, jag har flera spel igång parallellt. Har lånat ett exemplar av The Last of Us som verkligen har imponerat på mig så här långt. Vissa saker kanske inte lever upp till den hype som har följt med spelet, själva actionelementen lämnar en del att önska, men i stort är det så långt ett fantastiskt spel. Dessutom tar Earthbound upp en hel del tid, vilket även det håller galet hög nivå. En riktig kvalitetssommar med andra ord.
På nyhetsfronten händer inte mycket. Nintendos aktiekurs har stigit ordentligt, mycket på grund av Animal Crossing, vilket har ökat försäljningen av 3DS-enheter. Ubisoft har släppt nya trailers och klipp från både Splinter Cell Blacklist och Assassin’s Creed 4 Black Flag. Black alltså. Ta en titt nedan om du är nyfiken, själv tycker jag att båda serierna känns ganska dammiga, men vem vet. Nog skrivet nu, det är dags för mer Earthbound.
Det är lätt att bli cynisk när det kommer till Nintendo. Visst de spelar ofta på säkra kort när det gäller mjukvara och vill gärna sälja gamla klassiker på nytt. Men samtidigt är det få som undrar när Nintendo kommer att lägga en massa krut på nya varumärken eller helt nya spelidéer. Frågor som de flesta vill ha svar på är när nästa Zelda kommer eller nästa Mario. För allt det andra finns alternativa spelkonsoler. Vi både älskar och hatar Nintendo för deras beteende.
Jag vet att nya Animal Crossing inte kommer att vara revolutionerande, men det kommer att vara bekant, välkomnande och välpolerat. En remake av Wind Waker känns halvtrist men samtidigt kommer det få mig att överväga ett Wii U-köp.
Min 3DS samlar som bekant damm och jag har vid flera tillfällen trott att det kommer att ändras. Ett uppfräschat Ocarina of Time ett nytt Luigi’s Mansion eller varför inte Harmoknight. Den samlar fortfarande damm. Men inte länge till. Faktum är att jag av olika anledningar nu har bokat den här, för att jag vill spela det här och för att jag har en släng av det här. Dessutom tog jag i helgen en titt på förra veckans Nintendo Direct vilken fick mig att le som bara Nintendo kan få mig att le.
Först ut var ny information och nya klipp från Mario & Luigi Dream Team som bygger vidare på samma koncept som tidigare spel ur serien. Lite plattform, pussellösande och en massa charm. Spoiler: någon har rövat bort Peach. Spelet ska släppas i augusti.
Efter det lite nytt kring Mario Golf och att det ska ha onlinestöd. Känns lite galet att det är en funktion man väljer att belysa. Men det är ju Nintendo vi pratar om här. I sommar kommer vi att få ge oss ut och spela golf. Ett nytt Mario Party är på väg vilket känns som en axelryckning för min del, alla delar nog inte den känslan dock. Mario Party ska släppas i vinter.
Nu över till lite mer spännande nyheter. Donkey Kong Country Returns 3D. Det ska bygga på Wii-spelet men anpassat till 3D. Nu får vi alltså spela Donkey Kong Country Returns utan att behöva skaka på en Wii-mote. Låter inte otrevligt. Släpps den 24 maj. Donkey Kong Country i all ära, det är även ett nytt Yoshi’s Island-spel på ingång. Vet inte hur jag ska hantera den informationen. Djupa andetag.
Lite Wii U-snack. Uppdateringar, Pikmin 3, Earthbound etc. Men skit i det, eller inte, välj själv. Det är dags att stoppa pressarna.
Först och främst. Zelda Oracle of Seasons och Oracle of Ages är på väg till Virtual Console. Jag har inte spelat något av dessa spel eftersom jag inte vara med på Gameboy Color-banan när det begav sig. Helst vill jag såklart ropa hem originalen, men det brukar visa sig vara ganska dyrt. Så jag är överlycklig. Ok, det här kanske inte är värt att stoppa pressarna över – men det är följande nyhet. The Legend of Zelda: A Link to the Past ska få en uppföljare. Japp. Om jag nästa år skriver att min 3DS fortfarande samlar damm beror det antingen på att Nintendo gjort bort sig ordentligt eller att något hänt mig och då ber jag er att kontakta vårdpersonal.
Då var det dags igen. Dagen då alla ska fira sin kärlek till nått. Kanske gäller det främst andra människor men så trångsynta behöver vi inte vara. Läser du detta är det med största sannolikhet så att du älskar tvspel, på riktigt, utan att vara ironisk. Jag tänkte att vi kunde fira detta genom att tänka tillbaka på spel där just hjärtan var något som stod i centrum.
Men innan det ett par ord om dagens Nintendo Direct med fokus på 3DS. Den 28 mars släpps Luigis Mansion och det ser helt underbart ut. Ett nytt Mario & Luigi-RPG tycks vara på gång till sommaren. Ett nytt Mario-golf är även det på gång. Även det kommer i sommar, lysande. Börjar känna att mitt 3DS-köp faktiskt var motiverat. Sen lite Monster Hunter, lite Castlevania. Och sen till nyheten, årets nyhet, som fick mitt hjärta att stanna. ANIMAL CROSSING KOMMER TILL EUROPA DEN 14:e JUNI! Stora bokstäver! Bästa alla hjärtans dag någonsin. 3DS-köpet var det bästa köpet jag gjort. Nu över till alla hjärtans videoklipp, vi börjar såklart med det viktigaste.
Det var inte allt för länge sedan som Wii U släpptes men vi på Tvspelsdagboken har inte hoppat på tåget. I vår artikel om spelåret 2012 skrev vi om våra förväntningar på 2013 och där blev det tydligt hur vi alla väntar på något som ska göra Wii U värd att äga. Igår anordnades Nintendo Direct där självaste Iawata pratade lite om kommande spel. I samband med detta dök det också upp en antal spännande videos som faktiskt fick mig att lyfta lite extra på ögonbrynen.
Lustigt nog är det en remake som fångar min uppmärksamhet mest. Jag har nämligen inte spelat Wind Waker och då är en ambitiös HD-remake inte helt fel. Det är väl därför man köper Nintendos konsoler – för att spela Nintendos egna spel. Nya, gamla eller remakes. Monolith Soft, skaparna som gjorde Xenoblade till Wii verkar också sitta och koka ihop något spännande. Det är inte så att jag tänker rusa till affären och köpa Wii U, men jag ser i alla fall fram emot att se mer från spelen nedan.
Wii U är nu här och med den en ny generation Nintendoprodukter redo att äntra våra hem. Vad är då bättre än att summera den förra generationens absolut bästa spel? Det fanns onekligen massvis med skräpspel till Wii, men även en del som det vore svårt att leva utan. Ur ett tvspelsperspektiv alltså. Självklart har jag inte spelat allt bra till Wii, skulle gissa att Xenoblade Chronicles skulle platsa in på den här listan. Jag har även varit för lat för att ta tag i Zelda-spelen så även om de är i min ägo kommer de inte kvala in på listan. Här kommer min högst personliga top-10-lista över spelen jag har spelat, och i vissa fall älskat.
10. Wii Sports
Wii Sports må inte vara mer än ett teknikdemo. Spelet som skulle visa alla vad som var så stort med Nintendos nya konsol eller framförallt, nya kontroll. Det är lätt att säga att det är mer yta än innehåll i Wii Sports men det hindrade inte mig från att ha väldigt kul med spelet. Jag har spelat fler golfrundor och tennismatcher än vad jag vågar erkänna.
9. New Super Mario Bros. Wii
Det fanns en gång då idén om ett nytt Super Mario Bros. kändes oerhört lockande. När första versionen släpptes till DS var tvspelare världen runt helt lyriska. När det väl dök upp till Wii var den stora nyheten kooperativt spelande. Upp till fyra spelare kunde ta sig an de olika världarna i något som bästa kan beskrivas som kaotisk lycka. Kul var det i varje fall, även om själva plattformandet inte kommer i närheten av Marios storhetstid. Tyvärr fick Nintendo hybris och började mjölka konceptet. När den senaste utgåvan släpptes till Wii U var det många som ryckte på axlarna. Förhoppningsvis kommer Nintendo och Mario att hitta hem snart igen.
8. Mario Kart Wii
Ingen Nintendokonsol utan Mario Kart. Eller jo det finns det såklart, men inte många. Personligen har jag nog haft roligast med Mario Kart DS och nyligen även med Super Mario Kart. Men det är absolut inga fel på Mario Kart Wii, bara mer av samma. Och vem fan vill tilta en kontroll för att styra sin avatar? Som tur är var det inget som Nintendo tvingade oss att göra och det är vi alla glada för. I och med det får spelet en plats på min lista.
6. Okami
Jag har äntligen tagit tag i Okami. Ärlig som jag oftast försöker vara har jag dock inte spela igenom hela äventyret. Men jag kan redan nu säga att jag är smått kär. Det enda som stör mig något är kontrollen. Okami kräver nämligen ganska mycket precision och är det något Wii-moten saknar är det just det. Precision. Men det är ett fantastiskt äventyr på alla plan och har du inte möjligheten att spela det till Playstation 2 eller 3 ska du definitivt göra det till Wii. Bara musiken ger mig gåshud.
7. Boom Blox Bash Party
Bash Party är egentligen ett ganska fånigt spel. Man sitter där i soffan och slänger klossar. Men spelet visar upp konsolens styrka på ett föredömligt vis. Fysiken är strålande och lyckas man få ihop ett gäng spelglada människor i soffan är det ett fantastiskt multiplayerspel som får mig att ignorera Nintendos taffliga försök i onlinevärlden. Det är verkligen roligast att spela tillsammans, i samma rum.
5. Punch-Out!!
Vem hade trott att Nintendo kunde skaka liv i Punch-Out? Inte jag i varje fall. Först ska det nämnas att Punch-Out till NES är ett av mina absoluta favoritspel, ni vet, någonsin. Jag spelade det i timtal som ung pojk och fortsatte spela det i timtal så fort jag hade satt min fot i Virtual Console-butiken. När sedan Punch-Out!! släpptes till Wii i omarbetad form var jag något skeptiskt tills jag läste den här recensionen. Jag gav mig då ut och skaffade ett exemplar, sen lät jag det stå inplastat i hyllan ett bra tag. Jag kanske var lite nervös att förstöra bilden av spelet. Plasten åkte av för en tid sedan och nu har jag ett nytt Punch-Out att roa mig med en lång tid framöver.
4. Super Mario All-Stars
Visst kan det tyckas fånigt. Det här är samma spel som släpptes till Super Nintendo 1993. Vilket är remakes på spel som släpptes till NES innan dess. I samband med att Super Mario firade 25 år passade Nintendo på att släppa det till Wii så för vissa handlar det om att eventuellt köpa spelen en tredje gång, eller mer. Så varför hamnar det med på listan? Jo för det här är en samling med några av alla tiders bästa plattformsspel som ingen bör missa. Det är inte skåpmat, det är spel som är lika fantastiska idag som de var då.
3. Animal Crossing: Let’s go to the City
Animal Crossing till Wii är inte direkt kritikernas favorit. Inte min heller för den delen. Det är verkligen bara mer Animal Crossing till en ny plattform. Det hindrade dock inte mig från att lägga ner massvis med timmar på att fiska, jaga insekter, samla möbler och springa ärenden. Vissa spelserier är inte menade att genomgå revolutionerande förändringar och det här är en av dem. Om det nu bara kunde komma ett releasedatum för…
2. Beat the Beat: Rythm Paradise
Rytmspel är ingen bristvara. Bra rytmspel är det. Fantastiska rytmspel kan jag räkna på min ena hand. Ett av dessa är Beat the Beat: Rythm Paradise. Den estetiska presentationen får mig att le, svårighetsnivån får mig ibland att skrika fula ord och gränsen mellan att lyckas och misslyckas i spelet är fruktansvärt snäv. När jag väl sätter igång spelet får jag något mörkt i blicken och lägger inte ifrån mig kontrollen förrän jag låst upp nästa delmoment. Beat the Beat kräver taktkänsla, tålamod och glimten i ögat. Har du dessa komponenter kan spelet bli din bästa vän.
1. Super Mario Galaxy 1 & 2
Det kan tyckas fegt att ge två spel en förstaplats på den här listan. Men jag har personligen svårt att välja en favorit och jag ville lämna utrymme åt andra spel också. Super Mario 64 förändrade vår syn på vad ett plattformsspel kunde vara. Super Mario Sunshine försökte bygga vidare på detta men lyckades mest förvirra. I och med Super Mario Galaxy visade Nintendo att de fortfarande hade förmågan att förbluffa. Jag vill inte gärna slänga mig med ord som perfektion men dyker det upp något som tar den här genren till nästa nivå på Wii U är jag redo att köpa en konsol bara för det spelet.
Där har ni den, min personliga top-10 till Wii. Tio spel som definitivt gör konsolen värd att äga. När det har dykt upp tio lika starka titlar till Wii U kanske jag lägger beslag på en sådan också. Men den här gången tänker jag vara lite återhållsam. Det är upp till bevis för Nintendo nu, det räcker inte bara med samma saker i HD, den resan har jag gjort tidigare. Läs gärna del 1, del 2 och del 3 i den här serien.
Att Wii har sålt löjligt bra vet alla. På många sätt spelade Nintendo alla sina kort helt korrekt den här generationen. Den här tredje delen av slutet på en generation kommer dock att fokusera på de snedsteg jag anser att Nintendo gjorde, det som kunde varit bättre och det som rent ut sagt inte var speciellt smart alls. Fyra områden sticker ut.
Onlinefunktioner
Xbox LIVE satte en enormt hög standard för onlinespelande och digitala mötes- och marknadsplatser. Varje 360 kom med ett headset, vilket gjorde alla redo att ta steget ut och vara social, eller smått rasistisk, online. Microsoft ställde också krav på utvecklarna, att de skulle inkludera någon typ av onlinefunktion. Det kan man tycka vad man vill om. Nintendo hade en annan syn på socialt spelande och menade att det var i vardagsrummet man skulle dela gemenskapen med andra. Idag sjunger företaget efter andra noter men deras taffliga försök med koder som man delade ut till vänner för att spela online i ett antal spel var inget mindre än katastrofalt. Tyvärr framstår det som att Wii U inte gör mycket för att städa upp i den röran.
Tillbehör
Nintendo har utvecklat några tillbehör till sin lilla vita maskin. Wii Balance Board, Wii Speak, Mario Kart-ratten och två stycken retrokontroller. Balansbrädan sålde väldigt bra men om man inte var helt förälskad i Wii Fit fanns det inte mycket roligt att göra med den efter det. Wii Fit var inte roligt heller för den delen. Wii Speak var något slags knepigt försök för att möjliggöra samtalande i Animal Crossing, men frågan är om någon faktiskt använde den. Marioratten var bara en plastattrapp vilket väl är helt ok. Sen har vi förstås Wii Vitality Sensorn som aldrig lämnade konceptstadiet men som skulle känna av vår puls under spelandet.
Problemet överlag är att Nintendo gärna slängde ut tillbehör men sen inte själva backade upp dem, vilket känns alldeles för bekant. Jag hade, som tidigare nämnt, gärna sett retrokontroller som helt och hållet var kopior av de klassiska kontrollerna till formaten som finns representerade på Virtual Console. Det hade varit något. Dessutom användbart till en massa redan färdiga spel. Nintendo hade säkert förhoppningar på att tredjepartsutvecklare skulle göra roliga och bra spel till deras knasiga tillbehör. Så blev inte fallet.
Tredjepartsstöd
Precis som i tidigare generationer, och precis som med deras tillbehör, har det många gånger varit upp till Nintendo själva att stödja deras egen hårdvara med bra spel. Jag kan vara ute och cykla här men jag upplevde det som tydligast till Wii. Det är inte så att det saknas spel från andra utvecklare, för med tanke på hur bra Wii sålde var det såklart många som ville släppa spel till konsolen. Men känslan är att många utvecklare ansåg att Wii-spelarna köpte vilken skit som helst och därför outsourcade Wii-utvecklingen, till någon liten studio som snabbt fick slänga ut en kass portning eller spin-off. Fyra av de fem högst betygsatta spelen på Metacritic är Nintendos egna. Visst det finns undantag, kanske främst på bland Wii Ware-spelen. Problemet är inte unikt för Wii, men unikt för Nintendo.
Inget HD-stöd
Det här är kanske lite som att slå in öppna dörrar men med tanke på att Nintendo nu, 2012, trycker på att deras Wii U faktiskt har HD-stöd, är det fortfarande värt att repetera. Nintendo borde ha haft HD-stöd redan till Wii. För även om det har släppts en massa vackra och fantastiska spel till Wii hade dessa blivit ännu vackrare högupplöst. Idag känns många spel till Wii ganska dassiga utan HD-stöd och frågan är om någon har köpt ett spel till sitt Wii om de hade möjligheten att köpa samma spel till PS3 eller Xbox 360? Antagligen inte.
Där ni dem. Fyra områden som jag anser att Nintendo inte riktigt kunde hantera den här generationen. Men nu blickar vi framåt. Nästa, och sista, del kommer att lista de 10, enligt mig, bästa spelen till Wii. Ingen borde vara utan dessa spel och det kanske är dags att införskaffa dem snarast innan de kostar en månadslön i någon retrobutik på nätet. Läs gärna del 1 och del 2 av den här artikelserien.
Välkommen till den första delen av slutet på en generation. Med tanke på att Wii U snart är här tyckte jag det var god tid att summera Nintendos Wii, konsolen som fick hela familjen att börja… bowla. Det kommer att bli fyra artiklar totalt för Wii. I den här första delen kommer jag att behandla förväntning, release och mottagande. Del 2 kommer att fokusera på min personliga Wii-samling. Del 3 diskuterar konsolens brister och Nintendos snedsteg. Del 4 lyfter upp det positiva och där kommer jag att lista de 20 bästa och viktigaste spelen till konsolen. Dags att blicka tillbaka.
E3 2005. Reggie kommer upp på scenen och berättar om att Nintendo vid flera tillfällen har förändrat spelbranschen. Han har inte fel. Även om det känns väldigt pretentiöst, vilket det ofta gör när det gäller Reggie, har han helt rätt. Vad vore vi utan våra NES, Game Boys eller DS? Men nu är det som sagt 2005 och Nintendo rustar för en revolution. Efter vad som känns som en evighet av DS-snack kommer Iwata upp på scenen och visar upp den. Alltså inte den! Han visar upp Wii, som då fortfarande gick under namnet Nintendo Revolution. Han pratar om lite tekniska detaljer, droppar ett par populära spelserier, snackar om Revolution som vardagsrummets nav, mycket mer än så blir det inte. Han hintar om att kontrollen ska bli lite speciell. Jo tack.
E3 2006. Ett år har gått och när Reggie och company äntrar scenen den här gången är det inte långt kvar till dess att Wii ska dyka upp i butiker runt om i världen. Självklart har man mycket mer att säga det här året. Nu vet vi exakt vad det är som väntar, fast kanske inte helt. För innan jag provade ett Wii för första gången, inne på en speltidningsredaktion i Stockholm, var det fortfarande mycket som var oklart. Skulle kontrollen fungera? Hur stod sig egentligen hårdvaran? Skulle allt bara kännas som en gimmick?
Det var i december 2006 som Wii landade på den svenska marknaden. Jag vill minnas att jag hoppade på tåget någon månad senare. På den tiden skrev jag för Xbox Life och hade inte så mycket tid över för annan hårdvara. Men det var ny spännande teknik och konsolen var mysigt vit och det fanns en plats på min mediabänk för något nytt. I början gjorde jag väl som alla andra, spelade en jäkla massa Wii Sports.
Till en början kändes det rent ut sagt magiskt. Vi hade aldrig sett den här typen av kontroll tidigare. Även om det rent tekniskt fanns en hel del brister var man så hänförd att det var lätt att bortse från sådana struntsaker. Den känslan skulle dock passera. Det som snarare stack i ögonen var avsaknad av HD-upplösning men som tur var gjorde sig Nintendos typ av design bra även med bristande hårdvara. Men efter att ha spelat en massa vackra högupplösta spel på min 360 var det lite frustrerande att inte få samma skärpa på mitt Wii.
Men nu ska vi fokusera på spelen istället. Låt oss blicka tillbaka. Spelen som släpptes vid launch var följande: Wii Sports, The Legend of Zelda: Twilight Princess, Red Steel, Rayman Raving Rabbids, Super Monkey Ball: Banana Blitz, Monster 4×4: World Circuit, Wii Play, Call of Duty 3 och säkert något mer. Med andra ord ett säkert kort. Ett. Zelda såklart. Det spelade dock ingen större roll för alla spelade mest Wii Sports och var nöjda med det. Wii skulle visa sig bli något av en samlingsplats för dåliga portningar och bleka varianter av populära spelserier. I vanlig ordning blev det Nintendo själva som fick stå för de stora kanonerna. Minns ni Red Steel? Hur grymt det skulle bli? Minns ni också hur det inte blev så? Red Steel satte onekligen lite av en standard redan dag ett.
Hur som helst, nu var Wii här. Vi både älskade och hatade konsolen. Många tittade på den och fnös. Är det här slutet för Nintendo? Nintendos Dreamcast? Nja, inte direkt. Det skulle visa sig att Nintendo hade tänkt helt rätt. De som inte tidigare spelade spel började nu resa sig upp i vardagsrummen, grabba tag i kontroller och spela för fulla muggar. Problemet var väl att de mest spelade Wii Sports. Wii sålde fantastiskt bra. Men den blev nog inte navet i vardagsrummet som Iwata drömde om på E3-scenen 2005, men jäklar vilken Bowlingsimulator de hade knåpat ihop. Och jäklar vad de förändrade spelbranschen. Kinect? Move? Någon?
Idag publicerades den brittiska speltoppen och det är skönt att se bra spel säljer bra. Borderlands 2 tog sig rakt in på förstaplatsen. Räkna dock med att ett visst fotbollsspel kommer att ta över tronen på nästa veckas lista. Dock har Pro Evolution Soccer hittat sig in på tredjeplatsen vilket väl tyder på att abstinensen inför ett nytt fotbollsspel är stor. Ja, sen har den serien ganska många fans också. Pro Evo snittar 82 på metacritic vilket tyder på att årets upplaga tycks ha gått framåt något. Längtar fortfarande efter att PES återigen ska pricka helt rätt. Just nu är jag en ofrivillig FIFA-supporter. LittleBigPlanet till Vitan har letat sig in på en sjätteplats, så några har tydligen köpt hårdvaran.
Nintendo har lagt upp lite småbisarra filmklipp i samband med att Kirby firar 20 år. Kände mig manad att dela med sig av dessa. Passar på att säga grattis också.
Som veckans fynd tänkte jag tipsa om mitt absoluta favoritspel med Kirby I huvudrollen. Även det första spelet jag köpte till min DS (möjligtvis det bästa också, om vi inte räknar in Animal Crossing som självklart är bättre). Kirbys Canvas Curse hittar du här för 30 pund. Inte direkt superbilligt men med tanke på hur jäkla bra spelet är blir det ett fynd likväl.
Både Sega och Nintendo har en lång och gedigen historik inom tvspelsvärlden. I slutet på åttiotalet och en bit in på nittiotalet var de stenhårda konkurrenter över potentiella konsolköpare men sedan släppte Sega sin Dreamcast och det blev spiken i deras hårdvarukista. Vilket tvingade företaget att lägga ner hårdvaruutvecklingen för att enbart fokusera på spel. För Nintendo dök det upp nya konkurrenter i form av Sony och Microsoft men frågan är om Nintendo inte har spelat i en egen liten division den senaste tiden. Spännande tider väntar för Nintendo, med Wii U på ingång och en 3DS som kanske snart har fler än 5 spel värda att stoppa in i den. För Sega ser verkligheten helt annorlunda ut.
Fler spelsidor rapporterade idag att Sega är på väg att skära ner på sin verksamhet – igen. Den här gången är det deras operationer i Europa och Australien som får stryka på foten. Varför? Jo, tanken är att Sega ska koncentrera sig på deras tyngsta varumärken och på nerladdningsbara titlar. Företaget säger att det är svårt att bryta sig in på marknaden med nya namn och därför vill man satsa på mer säkra kort. De säkra korten är spelserier som Sonic, Total War, Football Manager och Alien. Att Sega gör enorma förluster kan inte komma som en stor överraskning om det är de starka korten. Mindre nyskapande, mer Sonic alltså. Kul.
Nintendo har också en del utmaningar framöver. DS sålde löjligt bra och Wii gjorde detsamma. Men marknaden är inte densamma som för några år sedan och det ska bli riktigt intressant att följa Nintendo under hösten och vintern. Man har precis utannonserat 3DS XL och såklart även en större Circle Pad Pro. I mina ögon helt hopplösa produkter men någon borde ha räknat på detta. Kanske. Fast även om hårdvarubiten troligtvis blir svårare för Nintendo framöver har de betydligt säkrare kort att satsa på vad gäller spel. Bland annat står det nu klart att Pokémon Black och White 2 släpps i Europa den 12 oktober. Spelen, som nyligen släpptes i Japan, har redan sålt 1,5 miljoner exemplar. Jag antar att det även kommer sälja bra både här och i staterna.
Två företag som en gång i tiden representerade allt som hade med tvspel att göra, lever idag i vitt skilda världar. Segas nedgång har varit bedrövlig att beskåda. De har inte vårdat sina gamla varumärken och tycks nu inte vilja satsa på några nya heller. Nintendos största konkurrent idag heter möjligtvis Apple (självklart även Sony och Microsoft) och man lutar sig tungt mot sina gamla varumärken och när det gäller nyskapande är det främst på hårdvarusidan man tittar. Men en större 3DS känns mest knepig och vad gäller Wii U är jag fortfarande högst osäker på hur den kommer att bemötas när den väl ser dagens ljus, förhoppningsvis, senare i år.
Jag hade lovat mig själv att inte tjata en massa om Animal Crossing i år. Men nu börjar jag bli rastlös. Under Nintendos presskonferens var det mest snack om Wii U och inte speciellt mycket om 3DS. Det lilla som sades om 3DS nämnde inget om Animal Crossing. Vi vet att det antagligen dyker upp i Japan i år. Men inget har sagts om Europa eller Nordamerika. Och att det ska finnas något slags socialt Animal Crossing i Nintendoland gör mig inte lika exalterad.
Igår sprang jag på ett dokument från Nintendo som listar kommande spel till just 3DS. Där nämns New Super Mario Bros. 2 som kommer den 19 augusti. Paper Mario Sticker Star och Luigis Mansion Dark Moon som båda tycks dyka upp till jul. Inget ont om dessa spel, jag är sugen på att spela alla tre, men Animal Crossing lyser med sin frånvaro. Klockan 03:00 i natt, eller snarare i morgon bitti, ska Nintendo hålla en speciell presentation för 3DS och där kanske det dyker upp ett par överraskningar. Men jag är skeptisk. Håller tummarna dock.
Här kommer i varje fall en trailer från ett kommande 3DS-spel som, även om det inte heter Animal Crossing, säkerligen kommer få lite speltid i min bärbara maskin från Nintendo.
