Etikett: Pelle spelar

Walkers är påväg från rälsen. I stora horder. Medan Lee försöker hitta en väg ut från källaren börjar han känna sig yr, och faller ihop. Han får hjälp upp och lyckas bända isär hissdörrarna med en tving. Samtidigt ekar den där rösten i huvudet. Tiden är knapp, minst sagt.

This is not a kidnapping. It is a resque.

De klättrar uppför stegen i hisstrumman. Lee är nära på att falla till sin död på grund av sitt tillstånd, men lyckas hålla sig kvar. Uppe på taket ser de sig omkring, och bestämmer sig för att ta sig tillbaka till huset och Ben – Clementine är inte här i alla fall. Med hjälp av en förlängd stege lyckas Lee klättra över till kyrktornet och ringa i klockan. Med en nedfallen stege tvingas han att hoppa tillbaka, vilket kunde slutat värre. Med walkers distraherade av kyrkklockan tar de brandstegen ned och tar sig tillbaka till huset.

Båten är borta. Ben berättar om hur Vernon och gänget väntade på honom i garaget och överföll honom. Kenny blir inte glad. Inte det minsta. Men för första gången står Ben faktiskt på sig. Inte för att det gör honom mindre värdelös, men ändå.

När de ska börja barrikadera huset är det redan försent och walkers börjar bryta sig in. Lee tar en slaktkniv från köket och lyckas hugga av några lemmar som sticker in genom dörren, men snart måste de fly till övervåningen. Ammunitionen räcker inte för att hålla alla zombies tillbaka och de lyckas precis smita uppför vindstrappan och stänga luckan. Efter en stunds tjatande om Lees sår och Ben och Kenny och gud vet vad lyckas de slå sönder en vägg och tar sig sig in i nästa radhus. När de sedan ska hoppa från balkongen till taket bredvid lossnar den lite för varje för varje avstamp, och vem drar det kortaste strået om inte Ben. Ett rejält fall följt av tystnad. Han måste vara död. Kenny klättrar ned med alla sina skuldkänslor och Lee följer efter. Än lever Ben men inte länge till – han har en järnbit genom magen. Kenny har en kula kvar, Lees magasin är tomt Lee försöker få Kenny därifrån, men den här gången säger det stopp – Kenny stannar med Ben och några dussin walkers medan Lee flyr tillbaka uppför stegen. De hör ett skott, men inte mycket mer. Nu är det bara tre kvar.

Med walkers kryllande på gatan försöker de klättra vidare på en vägskylt, ja en sådan som hänger ”i taket” ni vet. Omid kommer över, men när Christa klättrar går den sönder. Hon lyckas ta sig upp med nöd och näppe, men Lee blir kvar på andra sidan. Han vet att det snart är slut för honom i alla fall, men han måste hitta Clementine först. Om han bara kan få henne tillbaka till Omid och Christa så ska allt ordna sig. Han säger åt dem att ta sig vidare på egen hand, samtidigt som han själv klättrar ned mot marken. Han har slaktkniven kvar och det ligger några glasskärvor på marken. Vänsterhanden är biten och blodig som den är – vad kan några extra jack göra för skada? Lee plöjer sig igenom zombiehorden och slår in en dörr till ett lägenhetshus.

Lee lyssnar på dörrarna och tycker sig höra något svagt innanför en av dem. Lee öppnar dörren och möts an en pistolsmynning. Rösten är bekant – Clementine måste vara i närheten. Lee tvingas lägga ifrån sig sina vapen, och han får sätta sig i en fotölj. Clem frågar vem som har kommit, men blir tillsagd att stanna där hon är – två av dörrhandtagen i rummet sitter ihop med ett rep, där är hon nog. Främlingen med walkie-talkien visar sig vara ägaren till den där skattgömman way back i episod två, eller var det tre? Den där bilen i skogen i alla fall. Medan han babblar på om hur han hört vad Lee gjort genom walkie-talkien och hur han själv förlorat sin familj händer något bakom hans rygg. Clementine lyckas få upp dörren och smyger ljudlöst fram. Snart får han en liten knytnäve i tinningen, vilket är tillräckligt för att Lee ska kunna hoppa ur sätet och flyga på kidnapparen. Efter lite tumult får Lee händerna om hans hals, och när han ligger still avslutas hans misär med hans egen pistol.

Dags att fly. Lee öppnar dörren, och ser ett zombienylle rakt framför nästan. En zombie som inte attackerar. Det gör däremot Lee, och avfyrar den sista kulan i pistolen. Det måste varit allt blod som hindrade Lee från att bli attackerad, menar Clem. Bara en sak att göra, alltså. Lee skär upp kroppen och smetar in Clementine med inälvor och annat smått och gott. Tillsammans går de längs gatan och trängs bland walkers, men utan att få en skråma. Men som sagt, tiden är knapp, väldigt knapp. Samtidigt som Clementine får syn på sin mamma i full zombie-outfit svartnar det långsamt framför ögonen på Lee, och han faller ihop igen.

Clementine har lyckats ta dem in i något slags verkstad eller kontor eller vad det nu är när Lee vaknar. De försöker få upp dörren för att fortsätta, men Lee orkar inte. En fastspänd men fortfarande aktiv walker sitter i en stol. Han ser ut att ha varit någon typ av vakt i ett tidigare liv, för han har en pistol i ett hölster och en nyckelknippa som kan hjälpa dem ut bakvägen. Lee stöder sig på disken och tar sig långsamt framåt, men snart förmår inte hans ben bära honom längre och han faller ihop mot väggen. Han förklarar för Clem att hon måste få tag på nycklarna och pistolen och sedan ta sig härifrån. Hitta Christa och Omid, och fortsätt röra på er så ni inte blir villebråd. Bakom disken i rummet finns en basebollträ. Lee pekar och ger order, Clem lyder. Hon slår sönder fönstret till dörren och flyttar stolen så hon kan sträcka sig in och öppna för att komma till vakten. När hon sträcker sig efter pistolen hugger den tag i henne, och när hon försöker ta sig loss får den fatt i hennes fot. Lee sträcker sig och lyckas sparka basebollträet till Clem, som tar det och slår. Hon slår och slår och slår och slår och slår. Det blir tyst. Clementine går fram till Lee. Clem försöker streta emot, men egentligen vet hon vad som komma skall. Tiden är ute. Eller, tiden är inne. Hon höjer vapnet och vänder bort huvudet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller känna efter säsong ett av The Walking Dead. Någonstans är jag trött på att orsak-verkan alltid formar sig till någon typ av karmamätare, där ”dåliga”, ”elaka” och framförallt ”oärliga” handlingar garanterat får någon typ av negativ effekt, den ena mer långsökt än den andra. Man har ännu inte lyckats hinna balansen där handlingar får trovärdiga konsekvenser. Samtidigt måste jag väl ge med mig en aning och erkänna att det inte är ett dåligt spel. Det finns en del starka karaktärer, och Telltale är inte rädda att ta oväntade svängar och turer på vägen. Men i slutändan är målet ändå alltid detsamma. Det var väl så här det alltid skulle sluta. Det var väl alltid på det här sättet. Telltale har delvis vunnit min respekt, men absolut inte övertygat mig om att 2012 års bästa spelupplevelse var en peka och klicka-spinoff i episodisk form.

Ok, var var vi? Benlöse Mark kom och gick och nästan huvudlöse Larry är ett minne blott. Ben är dock ett nytt tillskott och i övrigt är alla glada och lyckliga. Lee dödade ju faktiskt bara varsin förälder för Lilly och Clementine och alla som inte får sin hjärna sprängd kommer att bli zombies – vad skulle kunna gå snett?

Lee och Kenny smyger omkring i en by. Kenny tjatar på Lee att han och Clementine borde följa med och flytta från motellet. Lee håller med. Kenny försöker ge Lee ett handtag upp på en lastbil, men Kennys skadade axel står inte pall och Lee faller. Samtidigt kommer en skrikande flicka ut ur ett hus med några walkers efter sig som snabbt blir fler. Lees första tanke är att hjälpa till, men Kenny avråder honom – hon drar ju monstren till sig, vilket ger männen en chans att fly. Lee tvekar ett ögonblick, men bestämmer sig för att Kenny har rätt. Gentlemannamässigt lyckas de båda fly efter att ha plockat på sig en del förnödenheter.

På motellet kan Lilly och Kenny i vanlig ordning inte hålla sig från att hojta åt varandra. Lilly menar att det knappast är säkrare på vägarna medan Kenny tjatar om att de kommer frysa ihjäl under vintern. Lee står mestadels tyst. Lilly hävdar även att någon stulit medicin, och ber Lee att undersöka saken när ingen annan hör… trodde hon, men det visar sig att Duck suttit utanför och lyssnat. Carley ger Lee cockteasers och säger även att han borde berätta för de andra om sitt förflutna innan någon annan gör det. Han lyder order och pratar med Kenny och Katjaa så att Carley ser det – att göra henne nöjd är faktiskt ett mål i sig. Även Ben får veta.

Duck vill mer än gärna vara med i detektivarbetet kring stölderna, vilket Lee är måttligt förtjust över. Ledtråden de har att gå på är en trasig ficklampa från en container, något som i vanliga fall skulle lagats snarare än kastats. Vid lite glassplitter som passar till ficklampan finns ett kryss målat med rosa krita – en sådan som Clem brukar rita med. I sin tur säger Clem att hon saknar just en sådan då den försvunnit. Efter en stund hittar Duck mer spår av samma krita vid den förseglade grinden. Lee öppnar och går ut för att hitta fler ledtrådar. Bakom ett galler i väggen hittar han en påse med medicinen som saknas. Precis när han visar den för Lilly attackeras motellet av banditer som påstår att gruppen stulit från dem. Lee och Carley utnyttjar sina färdigheter med skjutvapen och med hjälp av några bandithungriga walkers lyckas de alla fly i husbilen.

Det tar inte många sekunder förrän Lilly tar upp diskussionen igen, den här gången med teorin att den som stulit medicin och ritat med kritan hjälpt banditerna, och att påsen som Lee hittat var till dem. Lilly riktar sina anklagelser mot Carley och Ben, och argumentationen fortsätter efter att Kenny stannat bilden för att dra bort en överkörd zombie från underredet. Lilly pressar Ben som håller på att bryta ihop och Carley blir argare och argare. Plötsligt hörs en smäll. Carley faller till marken med ett hål genom huvudet. Lilly står med en pistol i handen. VA… VA FAN!? Det där var Lees enda chans att få ett välbehövligt skjut och var dessutom gruppens top scorer med överlägset headshot count! Aldrig i livet att Lilly får följa med efter det här. Hon lämnas bakom när husbilen gasar iväg. En walker närmar sig som för att antyda att Lilly snart blir ett skrovmål. Det hoppas jag innerligt. Subba.

Duck är biten. Det hände vid attacken på motellet, och han blir sämre. Vägen tar slut när den korsas av ett tågspår. Tåget som står på det är övergivet och orörligt, men efter lite fix och trix lyckas Lee, Kenny och Ben få igång lokomotivet. Rälsen leder mot Savannah, där Clementine tror sig ha sina föräldrar. De träffar även en sunkig men trevlig äldre man vid namn Chuck, som utöver lite godis kan bjuda på lite toner från sin gitarr. Chuck följer med på tågresan, men första etappen blir inte lång. Duck har blivit så dålig att Katjaa vill stanna, och Lee lyckas få Kenny att inse faktum. Han stannar tåget, och tillsammans går han och Katjaa in med Duck i skogen för att ta farväl. Men Katjaa tar farväl på ett sätt som ingen räknat med, och när Lee hör skottet är det redan försent. Katjaa har skjutit sig själv. Lee tar hand om Duck för att Kenny ska slippa göra det.

Väl rullandes på spåret igen erkänner Ben för Lee att det var han som hjälpt banditerna efter att de påstått sig ha hans kompis och sedan hotat honom. Lee låter det vara, och passar istället på att lyda Chucks tips om att klippa Clementines långa hår och lära henne att skjuta med en pistol.

Snart stannar tåget igen, den här gången för en tankbil som hänger ned från en bro. På bron träffar de två nya överlevare, Omid och Christa heter de. Lee och Clementine går iväg till ett stationshus för att leta efter något att få loss tanken med, och hittar efter tre döda walkers en blåslampa som de tar tillbaka till bron. Omid och Lee hjälps åt att skära loss vagnen när en hord av walkers dyker upp nere på rälsen, i full fart mot tåget. Tanken lossnar, faller och ramlar åt sidan, Kenny startar loket och Lee och Omid tvingas hoppa från bron. Lee klarar sig fint, Omid ramlar av och gör illa benet. Christa hoppar av tåget för att springa och hjälpa Omid och tillsammans lyckas de springa ikapp vagnen. Lee hjälper den skadade Omid först som blir förbannad för att han och inte Christa fick hjälp. Christa klarar sig dock ändå och äventyret leder vidare mot Atlanten och Savannah.

Men vad vore en serie utan cliffhangers mellan episoderna? Framme i loket hör Lee och Kenny plötsligt sprakande från Clementines gamla Walkie Talkie som de trott var trasig. En röst pratar om att han är med Clems föräldrar i Savannah, och de blir givetvis oroliga att denna okända man lurat i Clem fler saker som inte är sanna.

Utan att riktigt nå samma nivå av intensitet som nummer två så bjöd ändå episod tre på några riktiga plot twists. Carleys död kom från klar himmel, samma sak med Katjaa och Duck. Från ett berättarpespektiv är det intressant att Kenny är kvar, det väntade är att även att han skulle stoppa metallen i munnen. Detta kan givetvis fortfarande hända. Chuck känns mer som ett berättarverktyg än en levande människa – en anledning till att höra gitarrsträngar i bakgrunden och göra Clementine till en pojkflicka. Men så är det väl också just det jag saknat, så det är väl inte så illa. Fortsättning följer.

Tre månader senare. Lee och Mark, ett nytt ansikte som kommit in i gruppen efter att ha haft mat att erbjuda, är ute och letar efter föda. En bössa har de med sig tänkt att skjuta djur med, men den får användas till lite traditionellt Zombie-avlivande istället. Mark och Lee hittar en skrikande främling i en rävsax, eller är det en björnsax? Sagda pys med sina två polare börjar svamla om huruvida det var Mark och Lee som raidade deras camp eller om de faktiskt kan vara till hjälp. Walkers (det blir för fånigt att översätta det ordet) börjar dyka upp och Lee får i uppdrag att rädda den klistersatte. Saxen har till råga på allt meckats med, och går inte att öppna på traditionellt vis. I vanlig ordning tar Lee liten notis om att han har bråttom och försöker med yxan peta lite på den tjocka kedjan på marken. Samtidigt misslyckas den nyss anlände Kenny med att träffa en enda zombie, trots kikarsikte. Det slutar med att Lee hugger av benet ovanför saxens grepp, men tyvärr är den räddades vän mer enfaldig än vad hans kompis är enbent. Han står som ett fån när walkers går emot honom, backar på en sten, ramlar och blir lunch. Seriöst, hur kan han vara en sämre överlevare än sin kompis som just fått benet avhugget? Tre nya ben till motellet alltså, vilket Lilly förstås blir förbannad över. Hon låter till och med Lee dela ut dagens matranson, som för att statuera exempel på att det inte räcker. Just another day in the zombie apocalypse.

Efter att ha delat ut maten till de yngsta i kollektivet – Clementine, Duck, den enbentas ännu icke zombieätne kompis samt Carley – går Lee för att hjälpa Larry och Mark med att bygga upp staketet. De behöver Lees yxa, och Lee ger den till Mark till Larrys fortsatta förtret. Maktkampen mellan Kenny å ena sidan och Larry och Lilly å den andra blir alltmer tydlig, men Lee försöker undvika att välja sida. Istället hjälper han Katjaa som vårdar den saxade nykomlingen, då patienten plötsligt hoppar upp som… *trumvirvel*… en zombie! Lee lyckas slå ifrån sig och Carley gör med sin pistol vad hon gör bäst. Alla vänder sina blickar mot den enda överlevaren från trion av främlingar, ingen av vilka jag minns namnen på. Frågan ställs hur det kommer sig att han inte berättat om att polarn blivit biten. Då kommer bomben: det här är inte infektionszombies. Det är rise of the dead-zombies. Alla kommer att bli zombies när de dör, om man inte förstör hjärnan. Jag hoppar högt av glädje i datorstolen. Trots namnet The Walking Dead hade jag inte listat ut detta. Som vi alla vet är rise of the dead-zombies oändligt mycket häftigare än infektionszombies. Fantastiskt!

Två obekanta bröder dyker upp utanför motellet och erbjuder utbyte. De påstår sig ha mycket mat men behöver bränsle. Lee går med på att följa bröderna, Andy och Danny som de heter, och får med sig Mark, Carley och new guy Ben Paul (ok, jag kollade upp det på nätet). Bröderna agerar underligt och ställer frågor om motellet och dess invånare. Lee ger inte mycket detaljer, och blir snart avbruten av ett oljud. De ser två argumenterande överlevare, som snart bara är en tack vare några hagelskott. Ben identifierar dem som några av de som attackerade deras camp. Hur som helst tar sig alla vidare till brödernas bondgård och mejeri där även deras mamma Brenda bor. Lee och Mark får i uppdrag att patrullera gränsen medan Carley och Ben hämtar resten av motellgänget, men efter att ha dragit bort några elektrifierade zombies från stängslet får Mark plötsligt en pil som sätter sig i skulderbladet. Förövarna kommer från skogen, och Mark och Lee lyckas fly tillbaka till huset där Mark blir omhändertagen av bullbakartanten Brenda. Lee och Danny beväpnar sig för att ta itu med armborstskyttarna, som tydligen brutit en deal med bönderna. Danny hittar till ett av deras camp som för närvarande är tomt. Efter att bland annat hittat en batterilös videocamera dyker en kvinna upp med ett armborst i högsta hugg. Med en instabil röst hotar hon att skjuta Lee och Danny, och yrar om att några tagit hennes dotter. Efter att allt medlande gått åt skogen känner Lee att han tappar kontrollen över situationen och återtar den genom att skjuta kvinnan i skallen. Lee och Danny återvänder till farmen.

Lee och Kenny blir mer och mer misstänksamma mot aktiviteterna kring bondgården. Kenny tyckte att han hörde ljud inifrån en låst dörr i stallet, och Lee måste lura iväg Andy som håller vakt. På gården hittar Lee ett multiverktyg med vilket han saboterar elgeneratorn för att få Andy att tänka på annat. När de andra går och äter passar Lee på att använda verktyget till att avmontera låset, och därinne hittar han en slaktbod. Samtidigt har Andy smugit sig på bakifrån och avfärdar det blodiga rummet med att det används när de ska slakta djuren. För att lugna Lee tar Andy fram en ton som skulle gjort Anthony Hopkins avundsjuk och säger ”it’s dinner time”.

Lee uppmärksammar att inte Mark sitter vid matbordet och insisterar på att han måste tvätta händerna innan middagen. Han smyger uppför trappan och undersöker övervåningen. Utifrån korridoren lyckas Lee koppla in en lampa innanför väggen, och avslöjar ett hemligt rum. Bakom bokhyllan i sovrummet hittar han Mark med avsågade ben. Förskräckt springer Lee ned och försöker stoppa kannibalismen. Helvetet bryter lös när Marks överkropp kommer krälande, Lee får en gevärskolv i skallen och allt blir svart.

När Lee vaknar upp är han, Clem, Kenny, Larry och Lilly inlåsta. Larry kan som vanligt inte hålla sina känslor i styr och går lös på dörren. Snart kippar han efter andan, tar sig för bröstet och faller ihop. Lee och Kenny minns vad Ben sade: alla som dör börjar leva igen, om man inte förstör hjärnan. Lilly börjar sakteligen inse vad som är i görningen och protesterar givetvis. Lee väljer sida och drar undan Lilly från sin far medan Kenny tar det tyngsta han hittar och smetar i en smäll ut Larrys hjärnsubstans över golvet. Allt framför ögonen på Clementine, som för första gången får visa sig användbar när hon kryper ut genom ventilationssystemet och öppnar dörren. Lee och Kenny smyger sig ut i slaktrummet och sedan ut i stallet där Danny får sig en omgång av dels Lee med sin nyfunnen skära, dels Carley med sin pistol som tillsammans med Ben lämnat motellet för att undsätta sina vänner. För att avsluta jobbet sätter Lee en högaffel i bondläppen som därmed har ätit sitt sista människoben. Kenny hör sin frus röst uppifrån huset och springer dit. Lee springer efter och hittar Brenda med en pistol mot Katjaas huvud. Efter att Lee distraherat Brenda gör den zombifierade Mark resten av jobbet när han hugger tag i kannibalkärringen och Katjaa släpps fri. Kvar återstår då bara Andy, som efter handgemäng med Lee ser sig nedslagen i en vattenpöl, och efter det gör det enda vettiga: tigger om mer stryk. Lee är inte den som är den och sparkar in Andy i elstängslet han själv lagat. Slutet gott, allting gott…

…trodde du ja, för på vägen därifrån hittar gänget, nu består av Lee, Clem, Duck, Kenny, Katjaa, Lilly, Carley och Ben, en övergiven bil med mycket förnödenheter. Clem och Lee är tveksamma till att ta något då ägaren kanske fortfarande lever och är i närheten. De andra tar för sig och Carley hittar batterier till videokameran Lee hittade tidigare. Tillsammans tittar de på de senaste filmerna där man kan höra den av Lee ihjälskjutna kvinnans röst. I bild syns motellet och Clementine, och kvinnan pratar om att hennes kidnappade dotter kan få vara där så länge hon har mat. Eftertexter.

Puh! Om den första episoden var en mjukstart så var det här det motsatta. Lee har nu fått sina händer rejält blodiga när han skjutit Clementines mamma och även bidragit till att slå in skallen på Larry. Dessutom avrättade han de båda bröderna. Tanken på hur relationen med Lilly ska utveckla sig och om Clem ska få reda på vad som hände hennes mamma får mig att längta efter fortsättningen. Se fram emot det under den kommande veckan.

En afroamerikansk man, dryga 30 år kanske, sitter bakom en medelålders polis med skyddsglas emellan. Polisen börjar undra huruvida hans fångst är skyldig, men får inget svar. Istället börjar han rabbla upp gamla fall med våldsamma galningar, den ena mer sinnesförvirrad än den andra. Han är så inne i sin berättelse att han glömmer att titta framåt. Fången förblir tyst, ett dunk, slirande däck, nya smällar, svart.

När fången, Lee Everett som han heter, vaknar är han kvar i bilen som strandat i en skogsdunge nedanför vägen. Polismannen ligger ett tiotal meter bort, orörlig. Lee kämpar sig ut ur bilen som, turligt nog, inte verkar brinna eller läcka farliga mängder bensin. Lee däremot har ett djupt sår i ena benet, och går långsamt fram mot polismannen. Denne svarar inte på tillrop, utan visar sig snart ha blivit en zombie. Lee lyckas komma undan, plocka upp hagelgeväret som tjänstemannen lägligt tappat vid sidan av bilen och skjuter huvudet av den krälande och stönande polisen. Givetvis tar det inte lång tid innan fler zombies dyker upp, och Lee haltar iväg så gott han kan åt ett civiliserat håll.

Framme vid ett en tomt söker Lee hjälp i huset som visar sig vara tomt. Efter att ha rotat runt en stund och lyssnat på några inspelade meddelanden (tre, givetvis) står det klart att det finns en dotter i familjen vars föräldrar har blivit drabbade av apokalypsen. Sagda dotter tar kontakt med Lee genom en Walke Talke i köket, presenterar sig som Clementine och från sitt gömställe i trädkojan ser hon Lee genom fönstret. Zombies har smugit sig in i huset (ni vet, zombies smyger) och hoppar på Lee bakifrån. I kraft av huvudrollen klarar sig Lee, och tillsammans med Clementine söker de bättre skydd. De träffar två män på gatan, hjälper dem att flytta på en bil och följer med till deras bondgård för att vila över natten. Lee får sitt sår omplåstrat och den i övrigt bittra gårdsägaren Hershel försäkrar gästerna om att zombies inte kommer till hans farm. Jojo.

Nästa dag spenderar Lee alldeles för mycket tid med att gå varv efter varv runt huset och stirra på saker, tills jag äntligen kom på att man kunde välja att interagera också. Kenny, bilägaren från kvällen innan, meckar med sin kärra och Clementine verkar ha det trevligt med Kennys fru Katjaa. Shawn, gårdagens andra medhjälpare, spikar upp plankor medan Kennys efterblivne son Duck sitter på en traktor. Allt är frid och fröjd – tills det dyker upp zombies som inte kunde bry sig mindre om det så kallade staketet Shawn satt upp. I tumultet där både Shawn och Duck blir attackerade väljer Lee det enda vettiga och försöker rädda den mindre efterblivne av de två, det vill säga Shawn. Kenny får fatt i sin son Duck, Lee är mindre lyckosam och Shawn blir skråvmål för de infekterade. Militärveteranen Hershel dyker upp med, just det, en hagelbössa och gör slarvsylta av de gående döda. Han blir sugen på att göra detsamma med Kenny som struntade i att försöka rädda Shawn, tackar Lee för att han försökte men misslyckades och ber de alla att dra åt skogen. Skogen fick bli Macon city, dit Kenny lovat att köra Lee och Clem.

Väl där dyker det upp horder av… ja ni fattar, en nyfunnen kvinna skjuter två-tre stycken av dem i skallen med en pistol och de alla söker skydd i lokalen som kvinnan kom ifrån. Kvinnan, vars namn är Carley, möts av stor irritation över att hon öppnat grindarna och satt de inbunkrade i fara. Larry, ytterligare en militärveteran, och hans dotter Lilly, tycker att Carley skulle lämnat främlingarna åt sitt öde. Dessutom tycker de att Duck ser ut att ha blivit biten, och Larry vill vara gentleman och avliva honom. I argumentationen mellan Kenny och Larry står Lee mest tyst men ställer sig till sist på Kennys sida. Innan någon hinner döda någon får Larry hjärtproblem, och Lee blir ombedd att hitta medicin, och det är bråttom. “Ok”, säger Lee och spenderar en halvtimme med att gå runt och mållöst klicka på saker.

Efter ett sidoäventyr vid ett motell där några zombies fick sätta livet till och Lee fick tag i en yxa återvänder de till skyddslokalen som passande nog tillhört Lees familj. Ute på gatan lurar han iväg zombiemassan och hittar sin klämda och infekterade bror. Lee säger några fina ord, ger brorsan några yxhugg som farväl och tar nycklarna till familjens apotek. Givetvis går ett larm när Lee och Carley ska hämta medicinen, och svärmar av infekterade (i serien benämda “walkers”) bankar på dörren. Kompaniet lyckas hålla dem ute en stund, men snart är har de brutit sig in och Lee får ett nytt val: rädda Carley eller Doug? Det vill säga, rädda den unga tjejen som skjuter zombies i huvudet eller grabben som… kan programmera fjärrkontroller? Efter att ha lämnat Doug åt sitt öde lyckas alla övriga fly till motellet där de bestämmer sig för att stanna med motiveringen “vi har ju i alla fall ström”. Gatan blir med ens totalt nedsläckt och den första episoden är slut.

Mina första intryck är av blandad karaktär. Å ena sidan älskar jag att Lee kan ta en betraktarroll och vara tyst i konversationer, å andra sidan blir det för stor kontrast när han väl öppnar munnen och låter helt övertygad i frågan. Å ena sidan är Lee en intressant karaktär med egna intressen utan att vara varken god eller ond. Å andra sidan är inte Clementine det, utan någon som man båste bry sig om för att hon är barn, tjej, svart och ensam. Jag kommer givetvis att tänka på Ellie i The Last of Us, som till skillnad från Clementine påvisade väldigt mycket personlighet utöver vad som förväntades. Jag hoppas att även Clem blir mer aktiv i sitt agerande istället för att vara ett objekt att bry sig om, utan att för den skull bli mer hjältemodig än vad som känns troligt för en liten flicka.

Håll utkik efter nästa episod i mellandagarna.

Någonstans i mitt undermedvetna har jag hela tiden haft något emot The Walking Dead. Metakognitiv som jag ofta försöker vara har jag grubblat lite över hur det egentligen kan komma sig. Spelet, eller spelserien som man borde kalla det då det är en serie i spelformat (och ett spel i serieformat), har fått enastående kritik från alla möjliga håll. Ändå har jag lyckats intala mig själv att The Walking Dead: The Game är klart överskattat och inte på långa vägar förtjänt av den Game of the Year-trofé som delades ut på Spike Video Game Awards 2012. Jag tror mig ha hittat 3 huvudsakliga anledningar till detta:

The Walking Dead
Jag ogillar per definition TV-serier. För mig är en TV-serie som en film, fast med hälften så stor budget och utspridd över 15 timmar eller mer. Skådespelarna och kringarbetarna siktar alla på att nå filmindustrin då de som lyckas inom TV-serier oftast tar steget upp till stora skärmen – som att de själva sätter filmduken långt ovanför TV-skärmen (eller Netflix) i den cinematiska rangordningen. Dessutom fortsätter TV-serier allt som oftast tills de inte längre drar in pengar, vilket kvalitetsmässigt brukar vara alldeles för länge. Att målet är att tjäna pengar skiljer givetvis inte filmen från TV-serien, däremot kan man som konsument lättare avstå ifrån uppföljare eller prequels som luktar illa (oftast heter dem de del 2 eller 4). Man vet aldrig på förhand när en TV-serie börjar tappa kvalitet och man märker det först när det är tre avsnitt för sent. The Walking Dead är en TV-serie, och ett spel därikring känns motbjudande. Ja, för mig alltså.

Sam & Max
Att kalla mina fördomar mot The Walking Dead för välgrundade är ungefär så mycket av en lögn det kan bli, och min historia med Telltales titlar är oerthört skral. Jag har dock testat Sam & Max, jag tror det var episod ett av The Devil’s Playhouse, och det föll mig verkligen inte i smaken. Jag gillar torr humor, men vad jag minns av Sam & Max var det inte torrt nog… eller så var det för torrt… eller för torrt men ändå inte så extremt torrt så det blev dubbelironiskt…

Telltale Games
I snart 10 år har Telltale huserat på marknaden, och har under den tiden gjort ett tydligt avtryck med sin episodiska stil och flera väl mottagna titlar. Ändå har Telltale aldrig förut varit i närheten av den publicitet och det konstnärliga erkännande som hörts till följd av The Walking Dead, vilket i mina öron låter suspekt. Vad som gör det värre är att inte heller The Walking Dead fick så fantastisk kritik förrän efter det att alla episoder släppts. Märklig nog är metascore för samlingen av säsong ett högre än de för alla enskilda episoder. Känslan efter episod 5 och fram till årsskiftet 2012-2013 var att The Walking Dead och av bara farten hela Telltale Games fick ett rejält uppsving i anseende, utan att något nytt material släpptes. Mitt intryck var att man i efterhand snackade upp betyget på The Walking Dead som ett pretentiöst och elitistiskt sätt att särskilja bra konst från halvbra.

Under hösten har min inte varningslampa börjat blinka igen. Telltale Games har legat i med att annonsera spel med välkända titlar. Utöver The Wolf Among Among us och säsong två av TWD, där de första avsnitten nu släppts, är ytterligare spel planerade för 2014 – Tales from the Borderlands och Game of Thrones. Det betyder inte två, inte tre, utan fyra spel under utveckling. Detta från en studio på 125 personer. Det känns orimligt att alla skulle leverera, övermodigt att försöka sig på fyra stora projekt samtidigt. Det lilla jag sett av Telltales spel skulle visserligen kunna övertyga mig om att de har skapats på kort tid, då gameplay och grafisk kvalitet verkar i simplaste laget.

Det är dags för mig att sluta förmoda och döma utan underlag. Säsong två har precis sparkat igång, och jag har ännu inte ens givit The Walking Dead en ärlig chans. Det duger inte. Välkommna till Pelle spelar: The Walking Dead där jag, förmodligen episodvis inom spelets ramar, plitar ned mina intryck och tankar under äventyrets gång. Jag som älskar synlig karaktärsutveckling genom skickligt skådespeleri och regisserande kanske till och med kommer gå därifrån med en ny personlig favorit. Håll utkik efter del ett nu i helgen.