I helgen är det dags för den första upplagan av Retro Games, en retromässa som äger rum mitt i Stockholm. Med en blandning av flipper, arkad, och försäljning av retrospel blir det förhoppningsvis en lyckad tillställning. Stockholm behöver verkligen evenemang av det här slaget. Jag kommer att vara på plats så räkna med lite synpunkter om mässan senare i helgen. Fortsätt läsa
Etikett: Retrorundan (Sida 1 av 2)
Tidigare skrev jag en artikel om att organisera ett spelrum. Jag har nu kommit en bit på vägen och tänkte att jag skulle dokumentera detta i videoform. Det återstår en hel del arbete i rummet men de flesta konsolerna är på plats och det börjar bli hyffsad ordning och reda bland spelen. Jag filmade med min telefon så jag ber om ursäkt för kvalitén. En uppdatering kommer när rummet blir klart.
Efter att precis ha flyttat har jag fått möjligheten att inreda ett rum helt dedikerat till mitt spelmissbruk. Vi snackar inget stort rum direkt, det känns emellertid stort att få den chansen. Men att få plats med ett par tvapparater, ett gäng olika konsoler och en hel massa spel är ingen lätt uppgift. Speciellt om det ligger utanför budgeten att leta upp de perfekta möblerna för jobbet. Vi börjar med de stora dragen. Fortsätt läsa
Välkomna till den första delen av ”Samla på” som i premiären kommer att handla om Super Nintendo. Till skillnad från ”Då till nu”, som fokuserar på olika spelgenres, kommer denna artikelserie titta närmare på olika spelkonsoler och samlande till dessa. Vad finns det för olika utgåvor av konsolen och vilken bör man köpa? Vilka titlar är obligatoriska köp och vilka är de mer udda diamanterna? Retrospelsamlande är såklart en stor dos nostalgi, men om samlandet också ska resultera i spelande kan det vara läge att blicka mot titlar som inte var en del av ens barndom. Men även om du inte växte upp med konsolen i fråga kommer du snabbt hitta många bra skäl till att upptäcka den nu. Fortsätt läsa
Efter att ha samlat inom de mer traditionella ramarna (SEGA, Nintendo, Sony & Microsoft) har jag äntligen kommit över något betydligt mer exotiskt. Jag letade länge efter en PC Engine på den svenska marknaden och då mer specifikt efter en PC Engine Core Grafx, men till sist var det Frankrike och Ebay som kom till undsättning. Efter en lång resa nerifrån kontinenten har nu min Core Grafx landat i Sverige. För den som just nu känner sig förvirrad och inte alls förstår vad jag pratar om börjar vi med en liten historielektion.
PC Engine från NEC släpptes i Japan 1987 för att sedan anlända i USA, under namnet Turbo Grafx-16, två år senare. Konsolen är den första 16-bitarsenheten att komma ut på marknaden, men många menar att det snarare är en mix av 8- och 16-bitar. Beror lite hur man definierar det helt enkelt. Även om grundidén var att den skulle ta sig an Nintendos mäktiga NES (speciellt i Japan), skulle den senare även behöva utstå konkurrens från Super Nintendo och Sega Mega Drive. Som ni kanske kan ana var den uppgiften lite väl magstark. Men även om PC Engine inte lyckades marginalisera de stora jättarna, hittade den en ganska stor publik i Japan vilket betydde att det också släpptes många intressanta titlar till konsolen. Det är av den anledningen jag köper en konsol. Senare släpptes även ett CD-tilbehör till PC-Engine vilket är väldigt svårt att få tag på. Tyvärr är det även så att några av maskinens bästa spel ligger just på CD-skivor.
Vad är då en PC Engine Core Grafx? Det är helt enkelt en senare utgåva av PC Engine som hade en utgång för kompositkabel, originalet hade bara en antennutgång. Detta gör att man slipper modifiera maskinen eller köpa till extrautrustning för en sådan enkel sak som att kunna koppla in den i televisionen. Annars är den som PC Engine är mest. Den har en (japp, en) ingång för handkontroll, vilket innebär att jag måste jaga fatt i en multi-tap för att spela med vänner. Spelen ligger på så kallade HU-cards som ser ut som kreditkort i stil med dem som finns till Sega Master System.
Men nu över till spelen. Främst är det rymdshooter-genren som hittade ett bra hem hos PC Engine. Med spel som Darius Plus, R-Type, Gradius och kanske främst Gunhed, är det svårt att inte söka sig till konsolen. Men det finns även fantastiska sport-, pussel- och plattformsspel som ska undersökas. Värda att nämnas är Splatterhouse, Bomberman 93/94 och Ninja Warriors.
Jag har ännu inte köpt speciellt många titlar men en del av charmen med en ny plattform är jakten efter guldkornen. Att springa ut och köpa allt bra direkt är både dyrt och dumt. Dumt för att man struntar i att spela det man redan äger och dyrt för att fynd oftast görs på auktioner, inte i någon retrobutik som vet exakt vad de ska ta för spelen. Ok, vissa retrobutiker har faktiskt rimliga priser och som tur är existerar en sådan på Tradera. Jakten kan börja.
Gilla gärna tvspelsdagboken på Facebook eller följ oss på Twitter
Jag har hamnat i ett stadie i mitt samlande där det går ganska trögt. Inte för att det finns brist på gamla spel att köpa, utan för att spelen jag nu är ute efter är 1 svåra att hitta eller 2 lite för dyra för min smak. Men det finns fortfarande spel där ute jag måste få in i min samling. Smakar det så kostar det. Här kommer de fem spel jag har på inköpslistan just nu.
1. Bubble Bobble. Alltså det här är såklart en självklar titel. En jag tills nyligen hade i min samling, då till NES. Men jag sålde det för att köpa ett exemplar till Master System istället, dock har inga fynd dykt upp än så jag överväger att betala lite extra för att hugga det direkt.
2. Streets of Rage 3. Denna brawlerserie till Mega Drive tillhör numer en av mina favoriter. Ettan är riktigt vass, tvåan är smått lysande men trean saknas. Som det ser ut just nu blir det att jaga fatt i den japanska utgåvan (Bare Knuckles 3) eftersom den går för mer humana priser.
3. Turtles Hyperstone Heist. Ännu ett fantastiskt slagsmålsäventyr till Mega Drive som jag måste få sätta tänderna i. Finns även i ”snarlik” variant till Super Nintendo i form av Turtles in Time men detta är prio för mig.
4. Street Gangs. I samma anda som de två ovanstående spelen men med en nypa rollspel i mixen. Street Gangs till Nintendos åttabitarsmaskin är smått hopplöst att få tag på och när det väl dyker upp kostar det skjortan. Det verkar som att nationalekonomerna har en poäng gällande de där marknadsmekanismerna. Ja sen är ju spelet lysande också.
5. MUSHA. Sist ut får bli en shooter till Sega Mega Drive jag pratat om tidigare. En shooter jag har laddat ner via Virtual Console till Wii. Trodde nog att suget på att äga det i fysisk form skulle minska lite på grund av det. Men icke. Sjukt dyrt och sjukt svårt att hitta om man inte vill betala över tusenlappen för det. Yikes.
På hårdvarufronten ligger fortfarande ett PC Engine/Turbografx-16 högt. Mest på grund ut av mängden intressanta spel och för att maskinen är väldigt exotisk i mina ögon. Sen skulle ju inte ett Neo-Geo sitta helt fel men då går jag direkt i personlig konkurs. Närmast till hands ligger nog ett Japanskt Super Nintendo (Super Famicom) vilket inte kostar mycket och öppnar upp för en del intressanta titlar. Tomten var dock snäll nog att komma med maracas till Dreamcast, så en del av hårdvaruångesten har lagt sig. SAMBA! Jag håller er uppdaterade under året med vad som köps och inte köps. Ber om ursäkt men nu måste jag ge mig ut på internet och leta.
För ett tag sedan lyckades jag med konsstycket att få mitt Sega Master System att sluta fungera. Eller som kidsen skulle ha sagt – jag tog sönder den. Om det berodde på att konsolen i sig hade gjort sitt eller skit bakom spakarna låter jag vara osagt. Men det faktum att den gick sönder störde mig ordentligt. Det kändes klantigt och det skapade ett obehagligt hål i min konsolsamling. I helgen lyckades jag äntligen komma över ett fint exemplar av Segas åttabitarsmaskin och nu är den sista lilla luckan i min bokhylla ockuperad. 
I och med detta skulle jag kunna konstatera att min hårdvarusamling nu är komplett. Det vore lite av en lögn, men med undantag från några udda fåglar och ett Wii U är den det. Just nu är det svårt att motivera ett köp av den sistnämnda maskinen och det är också svårt att börja leta efter konsoler jag inte har någon relation till. Maskinerna som nu står vid mina två televisioner är som följer.
– Sega Master System (version 1)
– Sega Mega Drive (version 2)
– Sega Dreamcast
– Nintendo Entertainment System
– Super Nintendo Entertainment System
– Nintendo 64
– Nintendo Gamecube
– Nintendo Wii
– Sony Playstation (version 1)
– Sony Playstation 2 (slim)
– Sony Playstation 3 (allt annat än slim)
– Microsoft Xbox
– Microsoft Xbox 360
Vet inte om jag ska bli rädd eller stolt när jag själv tittar på listan. Sen tillkommer en del bärbara enheter men dessa orkar jag inte fokusera på just nu. Den riktiga nörden noterar nu att det saknas en del hårdvara utöver Wii U. Visst, det skulle sitta bra med ett Sega Saturn också, men jag har igen som helst relation till den enheten. Jag vet inte mer om Saturn än att den skulle bli den perfekta 2D-maskinen. Men eftersom Sony utannonserade Playstation i samma veva (vilken fokuserade på 3D-grafik) klistrade Sega på 3D-möjligheter i sista sekund vilket gjorde det svårt att utveckla spel i 3D till maskinen. Sega fick med andra ord svårt att konkurrera med den nya giganten, en trend som skulle fortsätta fram till företaget lade ner sin hårdvaruutveckling och helt övergick till att bli en minst sagt förvirrad utgivare av mjukvara.
Det saknas även maskiner från andra tillverkare. Atari finns inte representerade alls, i varje fall inte i stationär form, en bärbar Lynx har jag. Jag är för ung för att bli nostalgisk över deras 2600 och den mer moderna Jaguaren har jag noll koll på. Inte i teorin kanske men i praktiken. Har aldrig sett eller rört en livs levande enhet. Håller just nu på att läsa en riktigt bra bok om tvspelens historia och när jag väl kommer till Ataris sista hårdvaruandetag kommer det säkert att klia i fingrarna. Sen har vi enheter som NeoGeo och 3DO, men ärligt talat, någon hejd får det allt vara. Kanske.
Det är svårt att skriva något vettigt om ett av världens mest spelade tvspel. Super Mario Bros. släpptes 1985, designat av giganterna Miyamoto och Tezuka, enligt internet har det skeppats eller sålts i över 40 miljoner exemplar. Visst, det följde med enheten, men sak samma. Spelet satte en guldstandard för sidoskrollande plattformsspel som utvecklare även idag har svårt att leva upp till. Designen är genial, nyskapandet saknar motstycke och det levererar en ypperligt välbalanserad utmaning. Här om dagen klarade jag spelet ännu en gång och det var precis lika tillfredsställande den här gången Fortsätt läsa
I mitten av åttiotalet var det ingen direkt brist på skrollande shooters, en av dem var Gun.Smoke från Capcom. Som med så många andra titlar under den här eran släpptes Gun.Smoke ursprungligen som ett arkadspel. 1988 portades det till Nintendos 8-bitars-maskin med några skillnader från arkadhallsversionen. Jag får fortfarande ont i händerna när jag tänker tillbaka på alla de timmar jag la ner på Gun.Smoke och jag får precis lika ont i händerna när jag spelar det idag. Som tur är ligger smärtnivån i paritet med nivån av spelglädje. Fortsätt läsa
Det finns massor av saker jag associerar med The Legend of Zelda. När det släpptes i Europa hade jag hunnit fylla 11 år. Guldkassetten imponerade stort på mig, det gjorde den lilla grönklädda äventyraren Link också. Zelda var äventyret man bokstavligen ville vara en del av. Kassetten hade ett inbyggt batteri som gjorde det möjligt att spara. Spara! Alla förutsättningar var perfekta och äventyret skulle visa sig lika dramatiskt som storslaget. Det var fullt med pussel, gömda objekt och nagelbitande fighter. The Legend of Zelda var för mig då, det perfekta äventyrsspelet. Fortsätt läsa
