En sak är säker, det råder ingen brist på intressanta Shoot ’em Ups till Sega Mega Drive. Eftersom jag aldrig ägde en Mega Drive som liten är det som att kliva rakt in i en värld av tvådimensionellt vansinne. Mina personliga favoriter i genren är Ikaruga till Dreamcast, SWIV till Amigan och R-Type – till allt möjligt. Det är en fantastisk genre som idag har tappat en hel del fart. Just där ligger tjusningen med retrospelande, det finns en näst intill outtömlig skatt av titlar att upptäcka, oavsett typ. Bland dessa hittade jag Truxton. Fortsätt läsa
Etikett: Testat (Sida 1 av 2)
Precis som vi idag gnäller på speltorkan hos Wii U hade även 3DS en tuff början. Dåligt tredjepartsstöd och få förstapartstitlar fick många att på riktigt tvivla på den tidigare så lovande maskinen när PS Vita annonserades med samma prislapp. En prissänkning, ett Monster Hunter och ett Animal Crossing senare är det istället Vitan som är utskrattad i röken bakom japans överlägset bäst säljande konsol. Under 2013 har 3DS fullständigt flödat med fina titlar, men trots storsäljande Animal Crossing: New Leaf är det Fire Emblem: Awakening som blivit systemets verkliga fjäder i hatten. Med Pokemon X & Y nalkandes kändes två bärbara JRPG:n lite överväldigande, och jag fick en spark i baken att på riktigt sätta mig in i spelårets stora uppstickare.
Det är svårt att skriva något vettigt om ett av världens mest spelade tvspel. Super Mario Bros. släpptes 1985, designat av giganterna Miyamoto och Tezuka, enligt internet har det skeppats eller sålts i över 40 miljoner exemplar. Visst, det följde med enheten, men sak samma. Spelet satte en guldstandard för sidoskrollande plattformsspel som utvecklare även idag har svårt att leva upp till. Designen är genial, nyskapandet saknar motstycke och det levererar en ypperligt välbalanserad utmaning. Här om dagen klarade jag spelet ännu en gång och det var precis lika tillfredsställande den här gången Fortsätt läsa
I mitten av åttiotalet var det ingen direkt brist på skrollande shooters, en av dem var Gun.Smoke från Capcom. Som med så många andra titlar under den här eran släpptes Gun.Smoke ursprungligen som ett arkadspel. 1988 portades det till Nintendos 8-bitars-maskin med några skillnader från arkadhallsversionen. Jag får fortfarande ont i händerna när jag tänker tillbaka på alla de timmar jag la ner på Gun.Smoke och jag får precis lika ont i händerna när jag spelar det idag. Som tur är ligger smärtnivån i paritet med nivån av spelglädje. Fortsätt läsa
Det finns massor av saker jag associerar med The Legend of Zelda. När det släpptes i Europa hade jag hunnit fylla 11 år. Guldkassetten imponerade stort på mig, det gjorde den lilla grönklädda äventyraren Link också. Zelda var äventyret man bokstavligen ville vara en del av. Kassetten hade ett inbyggt batteri som gjorde det möjligt att spara. Spara! Alla förutsättningar var perfekta och äventyret skulle visa sig lika dramatiskt som storslaget. Det var fullt med pussel, gömda objekt och nagelbitande fighter. The Legend of Zelda var för mig då, det perfekta äventyrsspelet. Fortsätt läsa
Jag ska lägga korten på bordet direkt och berätta att spelen i Hitmanserien ligger mig varmt om hjärtat. De brukar inte vara lika slipade och snygga som en annan av mina favoritserier, Splinter Cell, men det finns mycket i båda som jag verkligen gillar. Det var länge sedan Io Interactive gav oss ett spel om Agent 47 och jag har verkligen saknat honom och hans äventyr. Jag hade inga egentliga förväntningar på spelet, ville nog mest att det skulle vara minst lika bra som tidigare. Fast när jag väl hade spelat två eller tre kapitel och tyckte att det egentligen nog inte hade hänt så mycket sedan sist kände jag mig först lite förvirrat besviken. Som tur var spelade jag vidare och efter inte så lång tid ändrade jag helt uppfattning och var fast. Fortsätt läsa
FIFA är en spelserie som ligger mig varmt om hjärtat och vi har följts åt sedan tidigt 1990-tal. Vi tog en paus för några år sedan då vi passade på att träffa andra och jag dejtade glatt huvudkonkurrenten PES istället. Gammal kärlek rostar dock aldrig och snart kröp jag tillbaka upp i FIFAs varma famn igen. Under 2011 har vår kärlek blomstrat som aldrig förut och jag lyckades dessutom med något jag aldrig gjort tidigare, jag spelade så mycket att jag blev avtackad som tränare/spelare och fick helt enkelt kliva åt sidan. Jag ”klarade” FIFA. Kanske världens finaste kärleksförklaring inom tv-spelens värld? Fortsätt läsa
Imorgon är det dags, då släpps uppföljaren till en av den här generationens absolut största överraskningar. Spel baserade på seriehjältar ska vara som mest godkända men oftast helt bedrövliga. Den saken valde Rocksteady Studios att ignorera. Arkham City är en av årets mest efterlängtade uppföljare, och då har spelet ganska hård konkurrens. Dags att förbereda oss på ännu ett spelköp, så vad har vi att välja på?
Alternativ 1: Den normala utgåvan kommer utan några egentliga krusiduller. Har du förbokat ditt exemplar följer det med ett skin (som varierar beroende på vem du har lovat bort dina pengar till). Exempelvis får kunder hos webhallen 70-tals-batman som skin. Inget som förändrar spelet, bara utseendet. Normala utgåvan går för 499 kronor lite överallt. Väntar dock på att se om något av de stora elektronikvaruhusen tänker lägga sig under det.
Alternativ 2: Som sig bör dyker det också upp en plåtutgåva som, om jag inte har missat något, kommer i två varianter. En Joker och en Catwoman. Förutom ett förboknings-skin medföljer även ett Batman Beyond-skin. Annars tycks det bara var fodralet som är skillnaden, men då kostar så kostar det bara hundralappen extra.
Alternativ 3: Självklart finns en mer extravagant utgåva också. Det räcker ju verkligen inte med två varianter. Collectors Edition, som den kallas, kommer med lite fler tillbehör. En statyett av allas vår Läderlapp, tidig tillgång till ”Iceberg Challenge Map”. Ytterligare ett skin, den här gången föreställande Batman som han såg ut i The Dark Knight Returns, ett stycke spelmusik och några samlarkort. Just ja, spelet ingår också. Den här utgåvan får man snällt betala runt 900 riksdaler för.
Alternativ 4: Destructoid rapporterade tidigare att vi i Europa även skulle få en Xbox 360-bundle. Den ska dock inte vara specialdesignad på något vis. Bara en vanlig slim, 250 gig, kontroller och head-set. Plus spel. Tråkig värre alltså. Har dock inte lyckats hitta någon butik som faktiskt säljer den här i Sverige.
Har du fortfarande inte bestämt dig om Arkham City är något för dig rekommenderar jag att du tar en titt på Giant Bomb’s Quick Look för inspiration och underhållning.
Kairosoft är tillbaka med ett nytt tidsslukande och högst beroendeframkallande spel. Pocket Academy bygger vidare på samma Theme Hospital-liknande grund som Game Dev Story men har fler valmöjligheter och fler moment som till en början gör det betydligt svårare att överblicka. Efter sju spelade timmar har jag fortfarande inte stenkoll på alla funktioner och har stora problem att balansera min budget, men det om något låter som en bra simulering av skolans värld.
Det hela börjar med några enkla grundval. Man väljer plats för skolbyggnaden och man skapar sin första elev. Eleven kan vara alltifrån hårt studerande till flörtig och lekfull och den har sina styrkor i olika typer av ämnesområden. Om valet av just denna första elev är av vikt är dock svårt att avgöra eftersom det snart dyker upp nya elever som kräver ens uppmärksamhet. Hur som helst är de inledande minuterna lugna och metodiska men sen brakar allt lös. Nya elever anländer, olika faciliteter ska byggas och budgeten ska hålla.
Pengaflödet är inledningsvis mitt stora problem eftersom det kostar en massa att anställa lärare och vill man höja lärarnas kompetens går såklart lönerna upp. Det kostar också att underhålla olika delar av skolan såsom lärarrum, klassrum, växter på skolgården och den obligatoriska vattenfontänen. Att bygga sin skola i någon slags kaotisk form är inte att rekommendera eftersom vissa saker i skolans värld ska hänga ihop. Till exempel är det bra om uppehållsrum, vattenfontän och skolsysterns rum ligger ihop eftersom dessa tydligen ska utgöra socialt viktiga platser i skolan. Hur systers rum kommer in i den mixen är jag väldigt osäker på.
I Game Dev Story var allt väldigt överblickbart. Man utvecklade spel, arbetstagarna levlades upp för att bli bättre på sina jobb, allt ägde rum på samma skärmbild och man kunde åka till spelmässor och prisutdelningar. Pocket Academy äger rum på en större yta eftersom det är en hel skolbyggnad man ska sköta och genast blir det svårare att hänga med i vad som händer i skolans olika hörn, vilka som flörtar med varandra och vilka elever som går runt och missnöjt surar. Jag antar att allt detta kommer att bidra till ökad livslängd men omedelbart saknar jag Game Dev Storys enkelhet.
Pocket Academy är fyllt av karaktärer som vill olika saker, behöver utmanas, ska bli bättre på sina ämnen eller sina jobb, strävar efter olika karriärer och vill må bra i skolan. Allt tyder på att pengar löser dessa problem, men pengar är en bristvara. Även om det just nu känns svårt att bemästra finanserna har jag svårt att lägga ifrån mig min iPhone under för långa perioder och är du en ägare av en sådan telefon och knyter handen i fickan när folk talar positivt om Angry Birds är valet enkelt. Det är dags att skapa världens främsta skola.
Crysis 2 är utan tvekan en av de största titlarna som släpps på den här sidan om sommaren. En jättebudget, enorma förväntningar och en helt ny grafikmotor som ska få allt annat att blekna i jämförelse. Det är inte konstigt att många har haft höga förväntningar. Allt börjar på en ubåt som blir beskjuten och när du kliver in i rollen som Alcatraz handlar det bara om att ta sig ut och överleva. Det visuella är vansinnigt läckert och när jag kryper genom de trånga gångarna i den allt mer vattenfyllda ubåten känner jag adrenalinet börjar pumpa. Inledningen är helt fantastisk.
Väl ute i friheten längs New Yorks gator händer något. Jag vet inte om det är de höga förväntningarna som spelar mig ett spratt, men jag upplever inte alls samma wow-känsla som jag gjorde inledningsvis. Det är först efter 3-4 timmar som jag hittar tillbaka till den ursprungliga känslan från inledningen och blir betydligt mer nyfiken på vad som komma skall. Det beror mycket på att storyn får sig en välbehövlig knuff framåt, utomjordingar introduceras och Crytechs grafikmotor börja jobba med mer varierade miljöer och även nattliga sådana.
Det finns en del finesser i spelmekaniken som gör att Crysis 2 skiljer sig något från sina genrevänner. Till exempel går det att modifiera nanodräkten som Alcatraz bär och beroende vilken spelstrategi man föredrar kan dräkten anpassas till den. Det går bland annat att se inkommande kulbanor, upptäcka fienders rörelsemönster, smyga tystare eller ge din dräkt bättre motståndskraft. Tyvärr är valmöjligheterna inte tillräckligt många och en del av dem riktigt trista. Samma sak gäller vapnen, det är en okej uppsättning men en väldigt klassisk sådan. Varför inte lyfta in mer originalitet?
Crysis 2 blandar taktisk valfrihet på öppna ytor med mer linjära passager i försök att bygga stämning och lyfta storyn. Berättandet lämnar emellertid en hel del att önska och är inte speciellt medryckande. Det som underhåller mig är istället de öppna ytorna och New Yorks bländande vackra stadsmiljöer.
När det kommer till flerspelarläget har jag bara provspelat det i 2 timmar. Tänk dig Cod Blops där du kan skapa klasser och låsa upp diverse uppgraderingar för både vapen och din nanodräkt. Det har blivit ett par sköna matcher online men jag funderar lite på hur balansen kommer påverkas i takt med att folk går upp i level. Med tanke på att det inte släpps några andra stora FPS-titlar under våren kommer jag nog återvända till Crysis 2:s multiplayer lite då och då men det lär inte bli någon långkörare á la Bad Company 2. Bristerna till trots måste jag ändå understryka att Crytechs actionepos, när det väl tar fart, både underhåller och imponerar. Äntligen ett nytt science fictionspel som inte heter Halo.
